Papperet var en vägbeskrivning. Gå ner till bron när det är ljust, stod det. Fortsätt tills bullret från tågen inte längre låter som tåg.
Jag hade föredragit ett gatunamn. Ett gatunamn går att slå in i en telefon och avfärda om det ligger för långt bort. Den här texten krävde att jag gick.
Under bron satt en kvinna och lagade ett grönt nät. Hon såg fågeln på koppen innan hon såg mig.
– Han hann alltså lämna den, sa hon.
Hon ville inte ta emot koppen. I stället bad hon mig bära den till den bortersta kolonilotten på lördag. Det skulle komma folk som inte kände varandra ännu.
Jag frågade vad jag skulle säga när jag kom fram.
Kvinnan drog en knut genom nätet och provade hållfastheten med tummen.
– Börja med att fråga om de har kaffe.
På vägen hem gick jag förbi grannens dörr. För första gången lät jag bli att lyssna efter hans radio.