Oskar sa att biljetten inte bevisade någonting. Modern hade sparat kvitton från människor hon hjälpt, gamla recept och garantier för apparater som slutat fungera innan Nora föddes.
– Du kan inte göra ett mysterium av varje låda.
Nora ville svara att han inte behövde göra en försäljning av varje rum. I stället vände hon på kuvertet. Under fliken stod ett namn hon aldrig hade hört: Maj Eklund, väntsal tre.
De kom överens om en timme på stationen. Sedan skulle Nora skriva under. Oskar körde, med mäklarens handlingar i baksätet och radion så lågt att bara konsonanterna hördes.
Stationshuset var numera ett kafé. Nora visade biljetten för kvinnan bakom disken. Kvinnan läste datumet, såg på Nora och gick utan ett ord in genom personaldörren.
När hon kom tillbaka bar hon en bleknad plåtburk.
– Maj sa att någon kanske skulle fråga, sa hon. Jag trodde bara inte att det skulle dröja så här länge.
Oskar tog av sig jackan. För första gången sedan Nora kommit hem såg han inte på klockan.