De behövde komma över till udden innan vattnet steg. Naima gick först med en lång käpp och prövade varje sten innan hon lade sin vikt på den. Elin följde med kartan instucken under jackan. På avstånd hade passagen sett ut som en remsa mörk sand. Här nere bestod den av lösa stenar, blanka av alger, och små rännor där vattnet rörde sig åt ett annat håll än vågorna.
– Sätt inte foten där det ser torrast ut, sade Naima. De stenarna rullar.
Elin ville säga att hon hade sprungit över här som barn. Hon lät bli. Naima hade redan stannat och sträckt fram käppen, och Elin fick ta den med båda händerna för att hålla balansen. När de nådde berget var hennes ena sko full av vatten.
Märket satt under en överhängande kant, skyddat från regn men inte från havet. En mässingsplatta med ett ingraverat kryss hade skruvats fast i stenen. Runt den löpte en ljus fyrkant där lavar och saltutfällningar saknades. Elin drog av sig handsken och förde ett finger över kanten. Plattan täckte bara hälften av den gamla fyrkanten.
Två höjder
Naima höll kartan medan Elin tog bilder. De började med hela udden, sedan bergets form, sedan plattan och skruvarna. Elin tog också en bild med Naimas hand bredvid märket, så att det skulle gå att bedöma storleken. Hon hade ingen aning om vad som räknades som bevis. Hon visste bara att hon redan hört sin fars oro beskrivas som ett uttryck för att han hade svårt att lämna saker ifred.
Det hade han haft. Han kunde ägna en hel kväll åt att justera en skåplucka som ingen annan hört slå. Han kom för sent till middagar för att han mött någon vid hamnen som behövde hjälp med en motor. När Elin ringde ville han först tala om vindriktningen, sedan om färjetiderna och till sist om henne, och hon hade ofta varit för trött för att vänta på den sista delen. Nu såg hon hans små markeringar framför sig, alla datum som han skrivit på tunna remsor av papper, och visste inte om hon borde känna skuld eller om hon ännu en gång höll på att låta hans arbete bestämma vad hon skulle göra. Hon tog en bild till. Det var åtminstone något hon kunde göra utan att först bestämma vem av dem som hade haft rätt.
En båt rundade udden. Mannen vid ratten saktade in när han såg dem. Elin kände igen honom först när han stängde av motorn.
– Oskar, sade hon.
– Jag hörde att du kommit hem.
Han sade det till henne men såg på plattan. På durken låg ett måttband och två tomma plastfickor. Naima vek kartan och höll den tätt intill sig.
– Vi behöver de gamla mätningarna, sade Elin.
Oskar torkade handen mot byxbenet. Kommunens kopior fanns i ett förråd vid hamnkontoret, förklarade han. Förrådet skulle tömmas samma eftermiddag. Ingen hade bett honom att spara material som redan hade förts över till det nya registret.
– Finns allt i registret då?
Det tog för lång tid innan han svarade.
Vattnet hade börjat täcka den första raden stenar. Oskar erbjöd dem skjuts tillbaka. Elin tittade på den våta passagen, sedan på plastfickorna i båten. Hon bad honom köra till hamnkontoret i stället. Om papperen försvann skulle bilderna hon just tagit bara visa en platta på ett berg. De skulle inte visa vad den en gång hade betytt.