I läsesalen fick Lea en plats vid bordet närmast fönstret. Hon hade velat sitta längst in, där hon kunde jämföra boken och brevet utan att någon passerade bakom henne, men det bordet var reserverat för ett material som ännu inte hade tagits fram. Arkivarien visade henne en penna och bad henne lägga undan sin egen.
Lea lydde. Hon kände igen omsorgen om föremål som inte gick att ersätta och ville inte vara den som gjorde den omsorgen svårare. På beställningsblanketten skrev hon lånenumret från kortet. Arkivarien läste det två gånger och bad henne vänta.
Bakom glasdörren stod hyllor med lådor i jämna rader. Lea såg kvinnan gå genom gången, stanna, komma tillbaka och hämta en annan förteckning. När hon återvände hade hon ingenting med sig.
– Numret finns, sade hon. Men det pekar på ett föremål som inte står på sin plats.
Det som hade lämnats in
Lea visade kortet men behöll boken i lådan. Hon berättade hur försändelsen kommit till verkstaden och frågade om det nya materialet från mannen som hjälpt till vid flytten. Arkivarien sade att det ännu inte var ordnat. Det skulle kunna dröja innan en vanlig beställning gick att göra.
– Jag behöver inte ta med mig något, sade Lea. Jag behöver veta vad ni har fått.
Arkivarien tänkte efter och hämtade mottagningslistan. Den fick Lea läsa vid disken. Där fanns fem lådor med fotografier, två med korrespondens och en mindre låda märkt personliga anteckningar. I marginalen hade någon noterat att ett album saknades trots att det fanns med i den första sammanställningen.
Mannen som lämnat in materialet hade bett att familjen skulle kontaktas om albumet återfanns. Lea pekade på noteringen. Arkivarien såg först på henne, sedan på skyddslådan som fortfarande stod vid fönstret.
De öppnade den tillsammans. Lea lade inte boken direkt i hennes händer utan visade först ryggen, kortet och sidan med de fyra skadade fästpunkterna. Hon hade kommit dit för att få en uppgift bekräftad. Nu förstod hon att boken själv kunde vara den del av materialet som saknades.
De jämförde måtten med mottagningslistans beskrivning. Färgen på pärmen stämde, liksom antalet blad. Men där beskrivningen nämnde ett fotografi över två sidor fanns nu bara det tomma uppslaget.
Arkivarien ringde mannen från telefonsvararen. Lea stod kvar vid disken medan de talade. Hon hörde inte vad han svarade, bara hur frågorna förändrades från var boken hade funnits till vem som hade packat lådorna.
När samtalet var slut fick Lea tillbaka sitt beställningspapper. På baksidan hade arkivarien skrivit ett namn och en tid. Mannen kunde komma dit nästa morgon. Han hade själv lagt boken i paketet till henne, men han hade inte tagit bort fotografiet.
Lea gick därifrån med en lånad förvaringslåda och boken kvar. Nu hade hon åtminstone en avsändare att fråga. Hon visste ännu inte varför han valt just hennes verkstad.