Modern väntade i köket med ett fotoalbum framför sig. Hon hade inte satt på kaffe. Lea ställde lådan på bordets enda fria plats och förstod att samtalet skulle ta längre tid än ett vanligt besök efter arbetet.
Mormodern fanns på ett fotografi från gården bakom Storgården. Hon stod med händerna i förklädesfickorna och såg inte mot kameran. I bakgrunden skymtade två män som bar ut en dörr. Bildtexten var skriven av någon annan, med en penna som nästan gjort hål i papperet.
– Det var när de rev, sade modern.
Lea jämförde bilden med sidan i boken. Föremålen som räknades upp där kunde ha kommit från just den gården. Barncykeln stod lutad mot väggen bakom mormodern. Den var inte röd på det svartvita fotografiet, men formen på styret var ovanlig.
Det enkla svaret
Modern ville att Lea skulle lämna tillbaka boken till den som skickat den. Det var ett rimligt önskemål, tills Lea sade att hon inte visste vem det var. Då tog modern upp bilden ur albumet och vände på den. Där stod ett telefonnummer som Lea aldrig sett tidigare.
– Han hjälpte henne med flytten, sade modern. Om han fortfarande lever kan han veta vem som samlade sådana här uppgifter.
Lea slog numret från sin egen telefon. Det gick till en telefonsvarare med ett namn som inte fanns någonstans i boken. Hon lämnade ett kort meddelande och lade telefonen på bordet. Modern hade börjat föra fingret längs kanten på fotografiet, som om hon kände efter om det fortfarande passade där det hade suttit.
När Lea var barn hade berättelsen om rivningen alltid varit kort. Husen var dåliga, människor fick nya lägenheter och den gamla gården hade ersatts av något som fungerade bättre. Det hade funnits plats för en rad om att mormodern saknat sin granne men inte för en fråga om vad som hänt med dem som aldrig fått någon nyckel till en ny lägenhet. Lea hade lyssnat på den berättelsen så många gånger att hon trott att hon mindes platsen själv. Nu satt hon med en bok som räknade upp möbler mer noggrant än människor, och hon fick anstränga sig för att inte göra samma sak: se den röda cykeln, den lilla byrån och de tomma sidorna, men missa att någon hade valt vilka namn som skulle stå kvar.
Modern öppnade albumet igen och tog fram ett kuvert mellan två tjocka blad. Inuti låg tre kvitton och ett brev som aldrig blivit skickat. Lea läste bara den första raden innan hon frågade om hon fick ta med det.
– Du får läsa det här, sade modern. Sedan bestämmer vi.
Det var första gången under kvällen som hon sade vi. Lea satte sig ner igen. Brevet var adresserat till en kvinna vars namn hade strukits över i boken. Under överstrykningen gick det fortfarande att läsa början av hennes förnamn.
Telefonen vibrerade. Mannen från telefonsvararen hade skickat ett meddelande. Han var inte den som hjälpt till med flytten. Det hade varit hans far, och faderns kvarlåtenskap hade nyligen lämnats till läsesalen.