Paketet var inslaget i ett brunt papper som hade vikts runt samma bok flera gånger. Lea såg spåren efter de gamla hörnen innan hon tog bort snöret. Hon brukade lägga märke till sådant. I bokbinderiet fanns en hel låda med papper som kunder bett henne spara, ibland för att någon skrivit en adress på det, ibland för att det var det enda som fanns kvar av en bestämd dag.
Den här försändelsen hade ingen adress. Hennes namn stod på en lös lapp innanför snöret, och under namnet hade någon skrivit: öppna den där den vill öppna sig.
Lea lade boken på bordet och släppte försiktigt taget om pärmarna. Ryggen höll emot på mitten men gav efter längre bak. Boken föll upp på en sida med en svag rand av blått längs kanten. Resten av uppslaget var tomt. Hon höll det mot lampan och såg att något tunt hade varit inklistrat där, sedan tagits bort.
Ett avtryck
Hon ville bara bedöma skadan och skriva ett kostnadsförslag. Ingen hade bett henne läsa boken. Ändå satte hon sig och bläddrade tillbaka för att se vad som brukat finnas på de tomma sidorna. Där stod namn, adresser och små anteckningar om föremål: en byrå, två stolar, en röd barncykel. Ibland fanns ett datum. Ibland bara ett streck.
Längst ner på en sida stod hennes mormors flicknamn.
Lea reste sig och hämtade ett tomt ark. Hon skrev av raden exakt som den stod, även punkten efter gatunumret och ett ord som hon inte var säker på att hon tydde rätt. Sedan gick hon till telefonen och ringde sin mor. När hon frågade om adressen blev det först tyst, sedan började modern tala om ett helt annat hus där familjen bott många år senare.
– Jag menar huset på Storgården, sade Lea.
– Det finns inte längre.
– Men bodde hon där?
Modern bad henne komma förbi efter arbetet. Hon ville se boken innan hon sade något mer. Lea lovade att ta med den, men när de lagt på fortsatte hon att undersöka den tomma sidan. Någon hade inte rivit bort ett vanligt papper. Fibrerna var uppruggade i små runda fält, som efter hörn på ett fotografi.
I verkstadens nedersta låda låg en tunn bit genomskinligt material som hon använde när hon behövde jämföra skador utan att teckna på originalet. Hon lade den över uppslaget och markerade de fyra fälten. De satt för långt från varandra för att ha hållit ett vanligt familjefotografi. Det som saknades hade varit en hopvikt bild eller ett större dokument.
Då föll ett litet kort ur ryggen. Det hade fastnat mellan ett löst försättsblad och pärmen. På kortet stod ett lånenummer och namnet på stadens läsesal. Förfallodatumet hade passerat för över fyrtio år sedan.
Lea stoppade boken i en skyddande låda. Hon skrev inget kostnadsförslag. Innan hon gick släckte hon lampan över arbetsbordet, tände den igen och tog ett fotografi av hur allt låg. Om någon frågade vad som funnits i paketet ville hon kunna skilja det hon faktiskt fått från det hon själv hunnit föreställa sig.