De träffade sonen en vecka senare i bokbinderiet. Han hette David och bar en liten ask med fotografier under armen. Han mindes gården men inte flytten. Det han visste hade han hört av sin mor, och flera av de namn Lea nämnde kände han inte igen alls.
Lea visade honom brevet innan hon visade boken. Han läste länge, lade ifrån sig papperet och började om från början. Hon hade förberett sig på frågor som hon inte kunde svara på. I stället ville han veta om hennes mor fortfarande bodde i stan.
– Jag kan fråga om hon vill träffa dig, sade Lea.
– Gör det. Men säg att hon inte behöver förklara allt först.
Det var en mening Lea önskade att någon hade sagt till henne innan paketet kom. Hon ringde från verkstadskontoret och lämnade dörren öppen, så att modern skulle veta vilka som satt där och väntade.
Att laga utan att dölja
Boken behövde fortfarande repareras. Ryggen var lös och två av läggen höll på att släppa. Lea gick igenom alternativen med Tomas och David. Hon kunde återfästa fotografiet där det hade suttit, men då skulle en del av anteckningarna på baksidan bli svåra att läsa. Hon föreslog i stället en separat skyddsficka som kunde följa med boken utan att limmas fast.
De gick med på det. Den tomma sidan fick vara tom, med en kort hänvisning på ett löst blad till var fotografiet fanns. Lea ville att det skulle gå att se att något hade saknats och sedan återfunnits. Hon ville inte reparera bort den del av historien som gjort att de börjat fråga.
Medan de talade kom hennes mor in genom dörren. Hon hade med sig hela fotoalbumet, inte bara den bild Lea först fått se. David reste sig. Det var något i hur han höll händerna som fick modern att stanna till, och Lea förstod att hon kände igen någon annan i honom innan hon hunnit lära känna honom själv.
De satte sig vid det långa bordet. Samtalet började försiktigt med husen, gården och var solen brukat nå fram på eftermiddagen. När de kom till flytten lät Lea dem tala utan att leta efter nästa fråga åt dem. Hon stod vid sin arbetsbänk och skar till materialet till skyddsfickan. För första gången sedan boken kommit behövde hon inte vara den som höll ihop hela berättelsen.
Senare följde hon med dem till läsesalen. Arkivarien tog emot kompletteringarna och beskrev hur de skulle förvaras tillsammans med det äldre materialet. De gamla uppgifterna skulle finnas kvar, men ingen skulle längre behöva läsa överstrykningen som om den vore det sista som gick att säga.
När Lea återvände till verkstaden låg det bruna omslagspapperet kvar i lådan under bordet. Hon tog fram det och skrev datumet på insidan av ett av vecken. Sedan lade hon undan det igen.
Boken skulle tillbaka till arkivet nästa morgon. Den hade fått en hållbar rygg, ett fotografi som gick att vända på och några fler namn att söka efter. Lea släckte lampan över bänken. Dörrklockan rörde sig svagt i draget när hon gick, och hon lät ljudet klinga ut innan hon låste.