Mannen hette Tomas och hade med sig en tygpåse full av pappersfickor. Han kom för tidigt och stod utanför läsesalen när Lea anlände. Innan han hälsade bad han om ursäkt för paketet. Han hade velat ringa först men skjutit upp det tills han inte längre visste hur han skulle börja.
Hans far hade sparat boken efter rivningen. När Tomas sorterat kvarlåtenskapen hade han funnit en lapp med namnet på Leas mormor och adressen till bokbinderiet, som då drevs av hennes morfar. Han hade tänkt att någon där skulle känna igen det som inte gick att få in i arkivets förteckning.
– Varför är sidan tom? frågade Lea.
Tomas tog fram en pappersficka ur påsen. Fotografiet hade lossnat när han packade boken. Han hade lagt det separat för att inte skada det och sedan inte hittat det när han skickade paketet. Det var en förklaring som var mindre dramatisk än alla de Lea hunnit föreställa sig. Hon blev lättad, sedan generad över hur besviken en del av henne också var.
Bilden av gården
Fotografiet visade Storgården från andra hållet än bilden i moderns album. På en trappa stod en kvinna med en liten pojke framför sig. Leas mormor satt på räcket och höll en bunt papper. Det fanns siffror i bildens nedre kant som inte hörde till själva fotografiet. De hade skrivits dit senare.
På baksidan stod namnen. Kvinnan på trappan var samma person vars förnamn strukits över i boken. Bredvid hennes namn hade någon skrivit att ingen ny adress var känd.
Lea lade fram moderns oskickade brev. Det var adresserat till kvinnan flera år efter rivningen och hade en fullständig adress på kuvertet. Tomas läste den och skakade på huvudet. Fadern hade fortsatt leta efter henne, sade han. Han hade talat om det långt efter att andra slutat fråga.
Ingen av dem kunde säga varför de två uppgifterna aldrig mötts. Lea försökte låta bli att fylla tystnaden med en förklaring som skulle göra någon av deras föräldrar lättare att förstå. De hade olika delar av samma historia, och hittills hade varje ny del gjort det mindre möjligt att säga att allt berott på ett enda beslut. Det var svårare att stå ut med än tanken på en försvunnen bild. En bild kunde läggas tillbaka. Ett brev som aldrig skickats kunde inte plötsligt ha blivit läst fyrtio år tidigare.
Arkivarien kom med en blankett för kompletteringar. De skrev ner vilka uppgifter som fanns, var de kom ifrån och vad som fortfarande var osäkert. Lea frågade inte om de kunde rätta namnet direkt. Hon frågade hur man gjorde för att den som läste materialet senare skulle förstå att uppgifterna hade förändrats.
Innan de gick tog Tomas upp sin telefon. Han hade hittat kvinnans son genom en gammal adressbok, men ännu inte tagit kontakt. Lea såg på pojken i fotografiet och bad att få vara med när han ringde.