Jouren bad dem markera platsen och hålla sig undan från brofästet. En arbetsgrupp var på väg, men den skulle inte komma från deras sida av byn. Mira fick beskriva grinden, stolparna och det låsta magasinet två gånger innan personen i telefonen kunde hitta rätt på kartan. Hon stod med ryggen mot vinden och höll handen runt mikrofonen. Malik bar den extra lampan så att chauffören kunde se var de fortfarande stod.
När de återvände till verkstaden var fikarummet fullt. Någon hade hämtat filtar hemifrån. En kvinna som Mira bara kände som bibliotekarie hade ställt fram en kanna saft. Alla talade lite lägre än tidigare. Det var inte tystnaden hon först hade mött på bussen, där var och en väntat på att någon annan skulle lösa situationen. Nu fanns det uppgifter som redan blivit någons.
Ruth satt vid bordet med Arvid. På papperet framför dem låg tre telefonnummer och en teckning av vägen från stationen. Arvid försökte komma ihåg vilka hus längs den norra sträckan som fortfarande var bebodda året runt.
En rad i taget
Mira ville inte göra en egen räddningsinsats av några namn på ett papper. Hon ringde tillbaka till jouren och frågade vart uppgifterna skulle lämnas. Sedan satte hon sig bredvid Arvid och bad honom ta en adress i taget. De strök sådant de inte visste och markerade sådant som behövde kontrolleras av dem som faktiskt hade uppdraget.
Det tog längre tid än om de bara hade sagt att det säkert fanns folk där. Mira fick kämpa för att inte fylla i luckorna själv. Hon hade bott här i nästan hela sitt liv och ändå visste hon inte vem som flyttat in i huset med den gröna dörren. Arvid mindes hur det såg ut innan huset byggdes om, Ruth mindes ett förnamn och bibliotekarien visste att någon hämtat en reserverad bok dit förra veckan. Ingen av deras uppgifter räckte ensam. Tillsammans gav de åtminstone den som skulle ringa en rimlig plats att börja på.
Malik lade sin avstängda telefon på bordet. Han frågade om han fick låna laddaren i verkstadskontoret. Mira följde med för att hitta den och såg då att pojken hade fem missade samtal från samma nummer.
– Du skulle ha sagt till, sade hon.
– Jag trodde att det skulle finnas tid sen.
Hon gav honom kontorstelefonen och stängde dörren när han började slå numret. Sedan stod hon kvar utanför, utan att lyssna efter orden, tills hon hörde hur hans röst blev vanlig igen.
Längre bort på torget blinkade ett ljus till i stationshusets översta fönster. Det slocknade, tändes och blev kvar. Strömmen var tillbaka i den delen av byn. Verkstaden låg fortfarande mörk utom där ficklamporna stod.
Mira gick in i fikarummet och sade att de kunde använda stationshuset igen om det behövdes. Ingen reste sig. Först då förstod hon hur nära hon hade varit att börja flytta människor bara för att hon äntligen hade en dörr som gick att öppna. Hon satte sig och lät vattenkokaren stå tills någon bad om mer.