Berättelsen om vintern av Pilotförfattare

Läsinställningar

Tema

Stationshusets fönster

Omslag för Stationshusets fönster

Snön hade fyllt springan under stationshusets ytterdörr. Mira fick använda hela sin tyngd för att öppna den. De kom in i en väntsal där luften luktade sten, våta kläder och gammalt elementdamm. Ficklampans ljus gled över tomma bänkar. En mössa låg på golvet, men det fanns ingen människa i rummet.

Ruth ropade Arvids namn. Svaret kom från en dörr bakom den gamla expeditionsluckan. Han hade fått upp låset till det mindre väntrummet när strömmen försvann, och sedan hade dörren gått i baklås. På andra sidan fanns de två resenärerna och ett barn som sov i en jacka.

– Vi har det bra, sade han. Men det börjar bli kallt.

Mira ville veta vad som fanns mellan dem och låset. Arvid beskrev en träskiva som satts upp när biljettluckan byggdes igen. Med rätt verktyg skulle den gå att lossa utan att skada dörren. Mira lyste på skruvskallarna. De satt för djupt för den lilla mejsel hon hade i fickan.

Ett ljus åt gången

Malik hade gått fram till ytterdörren och stod stilla där. När Mira frågade vad han gjorde pekade han ut mot den norra vägen. Ett ljus rörde sig långsamt mellan husen, stannade och kom tillbaka. Han hade räknat samma sväng fyra gånger.

Arvid sade att det kunde vara plogbilen. Den skulle ha vänt på planen bakom magasinet, men där stod en låst grind sedan i höstas. Om chauffören inte visste det fanns ingenstans att vända utan att backa hela vägen ner till bron.

Mira såg på dörren, sedan på sin telefon. Hon ville inte lämna någon kvar därinne. Hon ringde verkstaden och bad chauffören skicka över verktygslådan med två av de passagerare som fortfarande orkade gå. Hon talade långsamt och fick honom att upprepa vilken låda hon menade.

Medan de väntade berättade Ruth för barnet genom dörren hur stationen hade låtit när tågen fortfarande stannade där. Hon beskrev biljettklipparens tång, hjulen över växlarna och hur alla reste sig innan de visste om tåget de hörde verkligen var deras. Barnet frågade om tågen kunde komma tillbaka. Ruth sade att hon inte visste. Det var ett svar som gjorde rummet märkvärdigt lugnt.

När verktygslådan kom fick Mira bort de två första skruvarna. Den tredje satt snett och började gå sönder. Hon bytte grepp, pressade axeln mot panelen och vred försiktigt tillbaka den innan hon försökte igen. Om skallen gick av skulle arbetet ta mycket längre tid. Malik stod alldeles stilla med lampan riktad mot hennes händer. Det var först när skivan gav efter som han drog ett långt andetag.

De öppnade dörren. Arvid kom ut sist med en filt om axlarna och en tung nyckelknippa i handen. Han pekade på nyckeln till grinden bakom magasinet.

Utanför hade det rörliga ljuset slutat svänga. Nu lyste det från samma plats hela tiden.

Logga in för att klarmarkera och öppna avsnittets diskussion.

Avsnittets diskussion

Klarmarkera avsnittet för att läsa recensioner och kommentarer.