Mira såg bussen innan hon hörde den. Strålkastarna drog två bleka stråk genom snön på andra sidan torget, försvann bakom kiosken och blev stående. Hon väntade på att motorn skulle ta i igen. I stället slocknade den ena strålkastaren. Det var då hon tog ner sin jacka från kroken i verkstaden och gick ut med en ficklampa.
Chauffören hade öppnat motorluckan men stod nu inne bland passagerarna. Mira knackade på glaset. När dörren vek sig åt sidan följde varm luft och ett ivrigt samtal med ut. Bussen hade fått stanna efter att en lampa på instrumentpanelen tänts. Chauffören tänkte inte köra vidare förrän någon visste varför.
– Då har du gjort rätt, sade Mira.
Hon ville bara få in bussen på verkstadsgården. Där kunde de låta passagerarna vänta i fikarummet och undersöka felet i lugn och ro. Men när hon pekade mot grinden skakade chauffören på huvudet. Bussen stod ovanpå ett tunt lager packad snö som blivit blankt under hjulen. Den behövde dras bort.
Vilka som saknades
Mira gick längs sätena för att se vilka som behövde hjälp över torget. De flesta var på väg hem efter stängningen av butikerna inne i stan. Längst bak satt Ruth med en tygkasse i knät. Hon hade arbetat i hemtjänsten när Miras mor fortfarande bodde kvar och brukade minnas alla portkoder men glömma var hon lagt glasögonen.
– Jag ska inte hem ännu, sade Ruth. Jag ska till stationshuset.
Hon hade lovat att möta Arvid där. Han hade öppnat huset för två personer som inte kunde ta sig vidare från den norra vägen. Det borde ha lyst i fönstren, sade hon. Mira vände sig om. Stationshuset låg bara trehundra meter bort, men bakom snöfallet såg hon ingenting alls.
De förde passagerarna till verkstaden två och två. En pojke som hette Malik hjälpte till att bära Ruths kasse. Han hade telefonens lampa tänd trots att batteriet nästan var slut. Mira bad honom spara på den, men han svarade att han ville se var han satte fötterna. Hon hade inget bättre argument än att hon själv hade en ficklampa. De gick bredvid varandra resten av vägen.
I fikarummet lade chauffören ut sin lista över hållplatser på bordet. En kvinna ringde sin dotter, en man försökte beställa taxi och en annan man sade flera gånger att han hade klarat värre vintrar än den här. Ingen av dem verkade vilja vara den första att erkänna att de inte hade någonstans att gå. Mira satte på vatten och räknade muggar. Hon gjorde sådant hon kunde göra med händerna medan hon funderade på om hon verkligen hade sett stationshusets fönster tidigare under kvällen. När hon försökte minnas fick hon bara fram bilden av snön mot den mörka fasaden, och det oroade henne mer än om hon säkert hade vetat att ljuset nyss slocknat.
Ruth fick inget svar från Arvid. Hon lade telefonen på bordet och tog på sig jackan igen.
– Du kan inte gå dit ensam, sade Mira.
– Då får du följa med.
Mira gav verkstadsnyckeln till chauffören och pekade ut vilken dörr som gick att öppna inifrån. Sedan hämtade hon en extra ficklampa ur bilen. När hon kom tillbaka stod Malik redan vid grinden med Ruths tygkasse över axeln.