Berättelsen om vintern av Pilotförfattare

Läsinställningar

Tema

Vägen under snön

Omslag för Vägen under snön

Arvid kunde inte följa med till magasinet. Han hade ont i foten efter timmarna i det kalla väntrummet och ville helst dölja det. Ruth såg hur han undvek att stödja på den och tog hans arm utan att kommentera saken. De skulle föra resenärerna till verkstaden. Mira och Malik skulle gå vidare med grindnyckeln.

– Vi håller oss på vägen, sade Mira. Om vi inte ser kanten stannar vi.

Malik nickade. Han hade slutat fråga om telefonen skulle fungera längre fram. Den låg avstängd i hans ficka. Ficklampan de bar mellan sig gav bättre ljus, men också en skarpare bild av hur fort snön suddade ut deras spår.

Bakom det sista huset låg vägen högre än marken på båda sidor. Sommartid gick det att följa diket till bron. Nu såg allt ut som samma mjuka yta. Mira mindes hur hennes far brukat beskriva vägen: tre stolpar, en krök och sedan den låga muren. Hon fann stolparna en efter en. Vid den tredje hade vinden byggt en vall som nådde henne till knät.

Den låsta grinden

Plogbilen stod med bakhjulen nära diket. Chauffören hade försökt backa undan från grinden och hamnat snett. Han kom ner ur hytten med båda händerna synliga, som om han redan väntade sig att få försvara vad han gjort.

Mira visade nyckeln. Mannen skrattade till, kort och utan glädje. Han hade ringt numret på skylten i en timme. Numret gick till en telefon inne i det tomma magasinet.

Malik hittade skylten under ett lager snö. Han borstade av den och läste högt. Mira bad honom ta ett fotografi när de hade en telefon som fungerade igen. Ingen skulle kunna rätta till något som de senare bara beskrev som att det hade varit svårt att hitta fram.

Låset gick att öppna, men grinden satt fast i marken. Mira och chauffören började skrapa bort snön med var sin skyffel. Malik höll lampan och flyttade undan stora frusna klumpar. Arbetet var långsamt och enkelt på ett sätt som nästan var skönt. De behövde inte gissa vad någon annan borde ha gjort. De behövde få undan just den bit av is som låg framför dem.

När grinden till slut gick upp körde chauffören inte genast. Han gick först ner till bron för att kontrollera platsen där han skulle vända. Mira följde honom med lampan. Under räcket hördes vatten, mycket närmare vägbanan än hon väntat sig.

En mörk strimma skar tvärs över snön vid brofästet. Den var smal, men vattnet kom från den norra sluttningen och sökte sig redan längs hjulspåren. Chauffören satte sig på huk och lyste ner i öppningen under bron. Det gamla röret var nästan helt blockerat av is och grenar.

Om han plogade vägen rakt fram skulle han lägga ännu mer snö mot öppningen. Det skulle bli lättare att köra där för en stund, sedan svårare att komma därifrån alls.

Mira bad honom vänta med bladet nere. Hon tog fram telefonen igen. Den här gången letade hon inte efter Arvids nummer utan efter kommunens jour.

Logga in för att klarmarkera och öppna avsnittets diskussion.

Avsnittets diskussion

Klarmarkera avsnittet för att läsa recensioner och kommentarer.